Att välja tärnor till bröllopet var enkelt och svårt på samma gång. Speciellt när man anser sig ha många nära vänner och vara del av flera olika, tighta konstellationer av kompisgäng som bildats under olika stadier av livet.

Jag ville dela min dag med nyckelpersoner som följt min resa kallad livet. Från barnsben till stökiga ungdomsår och hela vägen fram till idag. Personer som inte bara känner dagens Cassandra utan vet vilka komponenter, händelser och personer som format mig till den jag är idag.

Jag tänkte (tre månader efter de där oförglömliga dagarna i Frankrike) ta tillfälle i akt och hylla mina tärnor som jag haft förmånen att ha vid min sida genom genom nästan hela livet.

Antonia till höger

Min kusin som mer liknar en syster samt bästa vän (…och själsfrände!) sedan jag var fyra månader gammal och lilla Tonis kom till världen. Genom hela uppväxten har vi varit bill och bull, piff och puff och yin och yang. Vi löser dagligen varandras livsproblem, skrattar tills vi gråter, finns där när det är tufft och har varandras ryggar i alla tänkbara situationer. I min värld har Antonia definitivt huvudrollen och det kommer hon att fortsätta ha tills dagen jag dör.

Malin till vänster

Också barndomsbästis som jag lärde känna första dagen på lekis. Sedan dess har vi hunnit checka av diverse milstolpar tillsammans genom livet. Inte minst tillsammans med Antonia då jag, Malin och Tone varit en stark trio att räkna med genom åren. Har så många galna (och fina) minnen ihop med den här tjejen som på en sekund kan få mig att bryta ihop i ett asgarv bara genom en blick eller ett ord.

Tella i mitten

Min sladdis till syster som egentligen heter Therese (tror jag aldrig någonsin sagt det namnet?) och föddes hela nio år efter mig och som jag både lärt cykla och simma i mina dar. Vi skulle med åren visa oss vara varandras motsatsen men alltid connecta på ett djupare plan som varken behöver liknande intressen eller personligheter för att älska att vara tillsammans.

Well, slut på kärleksförklaringar! Här kommer en riktig bildbomd på mig och mina tärnor.

Foto: Martina Lundborg