Långsamma dagar har passerat… 

Jag har fortsatt leva, så som man gör. Gått på jobbet, skrattat, jobbat och varit någorlunda trevlig. Kommit hem, ätit middag och kollat på serie. Precis så som man gör.

I dag pratade jag för första gången med din mamma, precis innan jobbet. Så fort jag hörde henne blev jag darrig på rösten, och kände den fruktansvärda känslan när ord inte räcker till. När de nästan bara är i vägen, och liksom snubblar sig fram mellan kampen att hålla tårarna tillbaka. Men det går ju aldrig ändå…

Vi pratade om dig, och hur de gör allt i sin makt för att överleva just nu. Om din syster som jag senast pratade med – gråtandes i desperation – timmar efter olyckan. …Och som jag inte vågat höra av mig till sen dess (förutom på Facebook så klart) av samma anledning som jag inte ringt Pia – i  rädsla att vara i vägen…

Din ceremoni är på onsdag och jag önskar att jag hade kunnat komma förbi. Krama Loppan, prata om tiden som var Vi, krama Pia, Suss och så prata med dig såklart. Få säga hejdå! Vi ses snart igen, min lilla vän (som inte alls var så liten längre, men som alltid kommer vara liten för mig)!

Vi får prata här istället. Och faktum är att jag lyssnar på en av alla våra låtar just nu. Din favorit när du var fem – Teddybjörnen Fredriksson. Kommer du ihåg när jag lärde dig texten, och hur vi sjöng och dansade i köket? Jag glömmer det aldrig.

Lillan.

Jag tar med mig alla dagar då jag hämtade dig från skolan, och du sprang med all fart och kastade dig upp i min famn.

Alla galna påhitt tillsammans med dig och Loppan, och alla bilturer med nervevade rutor då vi tre sjöng (men mest skrek) till Mamma Mia.

Tar med mig dagen då jag gav dig en fotboll och lärde dig ”jonka” och alla filmkvällar nerbäddade framför tv:n i samma fåtölj.

Sparar varenda teckning på två blonda tjejer som håller varandra i handen med texten ”I love you forever” och känner på ett hjärta i tusen bitar…