Hej vänner!

Vilken helg det varit. Jag går rakt in på Stockholm marathon som jag sprang i går, den 2 juni. Jag anmälde mig till loppet väldigt sent. Två dagar innan fick jag tag i en startplats faktiskt. Jag hade velat ett tag om jag skulle springa eller inte men mest dragit åt att jag inte skulle göra det.

Jag sprang min första mara någonsin för mindre än åtta månader sedan, i Amsterdam den 15 oktober 2017. Strax innan mitt första maratonlopp hade jag precis fyllt 30 och börjat fundera aningen mer än vanligt kring livet, meningen med det – men också drömmar och mål. Jag hakade upp mig på att det är så mycket som man säger (och tänker för den delen) att man ska göra någon gång i livet, men som man aldrig gör…

En väldigt märklig sak hade hänt bara ett år innan. Något som för mig blev sparken i baken jag behövde där och då för att ta tag i min dröm.

För ungefär ett år sedan gick jag och en kollega på en sk ”storseans” som en kul grej efter jobbet. Efter ett föredrag om diverse andligt fluff, som inte riktigt berörde mig som jag hoppats skulle mediet slutligen bjussa på några snabba ”hälsningar från andra sidan”. Nice tänkte nog många, låt oss bara gå hem tänkte jag. Vi satt ungefär mitt i smeten (i ett hav av ca 200 personer) när mediet plötsligt pekade på mig (och bokstavligt talat dök ner i publiken med bestämda steg mot oss…)! Ehh, liiite pinsamt tänkte jag. Skulle bli lagom stelt när mediet ”hälsade” från en gammal avlägsen släkting jag inte alls kände till. Well, reglerna var enkla: Jag fick inte svara på något – bara lyssna! Mediet började med att säga att det snart är tio år sedan Hon lämnade jordelivet. Att han kände ”spring i benen” och fick en stark impuls att ge sig ut på en löptur. Jag och kollegan fnissade lite. För lustigt nog hade jag bara några månader innan berättat om min moster som med bara två månader kvar till New York marathon plötsligt dog – från ena dagen till den andra – på grund av dold cancer. Mediet fortsätter att berätta detaljer om min moster och hennes märkliga död ingen hade kunna gissa sig till. Han beskriver inte bara henne som person utan även det originella utseendet – på pricka (glömde inte ens hatten)! Ungefär här börjar mitt fniss bytas ut mot allvar och efter vad som känns som femton minuters personporträtt säger han ”Hon hälsar förresten att du visst klarar det”. Klarar vad tänker jag som självklart inte berättat (för många utanför familjen) om att jag också hade en dröm om en mara. ”Hon hälsar att hon kommer att springa med dig på maran, vid varje steg.” När man tio år efter sin egen död gör sig besväret att peppa sin systerdotter till att betala för att springa 42 km är man helt klart värd lite cred. I dag springer jag för dig Monica ❤ #amsterdammarathon

Ett inlägg delat av Cassandra Lundgren (@cassandra.lundgren) 15 Okt 2017 kl. 12:23 PDT

Och vad jag har min moster Monia att tacka, min första mara blev nämligen starten på en resa jag aldrig vill ska ta slut.

I går stod jag, mindre än åtta månader senare återigen på startlinjen – men då med min tredje mara framför mig! Det pirrade härligt i magen och jag kände mig stark. Det hade varnats oerhört mycket för värmebölja och jag hade själv skrivit en artikel om hur man bäst laddar upp för ett långdistanslopp i värme >> men trots vana var det tungt att ta sig fram…

Jag brukar vanligtvis ha kompressionsstrumpor när jag springer långt men valde korta modeller på grund av värmen. Tyvärr var de aningen för korta vilket gjorde att skona låg mot huden utan strumpa i mellan på ett par ställen. Det blev snabbt stora köttsår till skav som snabbt blev rätt outhärdligt. Jag hade heller inte räknat med så mycket backar eller SÅ långa köer till varje vattenkontroll. Men jag gick i mål!

Med tårar i ögonen. Med Monicas kraft i banen (det var den tanken som fick mig att fortsätta framåt i alla fall). Oj, vad stolt jag var över mig själv när jag spurtade in på Stadion. Över det faktum att jag återigen bevisade för mig själv (för alla andra är helt oviktigt) att jag är en sån som fortsätter, som kämpar ända in i kaklet om det behövs.

Min tredje mara blev min bästa prestation hittills då det helt klart var min största utmaning. Och om jag vill springa en mara snart igen? Självklart! 😉

Efter maran på 42 195 kilometer hoppade jag på båten som stod parkerad i stan där mitt livs bästa supporter väntade med diverse godsaker som jag älskar. Krister och våra vänner Svante och Sofia hejade på mig på flera ställen längs med banan vilket verkligen var en boost som jag behövde, TACK för det!

Älskar att jag håller medaljen fel väg på bilden ovan, det där är ju såklart baksidan. Jaja, har inte hunnit tagit någon ny. 😉

Ser inte särskilt tungt ut på bilden va? Det var det. Kroppen värkte precis överallt. Skavsåren ville inte sluta blöda och jag var helt slut i huvudet (solstingslut). Fick dricka alkoholfritt bubbel och vatten innan jag ens fick i mig något ätbart. Här satte vi i alla fall kurs mot Vaxholm där natten skulle spenderas för att fira maran.

I lördags blev det burgare på Hamnkrogen, men det var inte något i jämförelse med kakbuffen som vi hittade till idag. La ut en förfrågan på Instagram om det fanns någonting vi inte fick missa i Vaxholm och fick flera svar om att vi skulle besöka Hembygdsgårdens cafe, vilket vi gjorde.

Bilden säger väl egentligen mer än tusen ord men herregud vilken idyllisk dröm det var.Allt fikabröd görs på plats i en liten pittoresk bagarstuga och gästerna sitter i den lummiga trädgården vid havet. Tusen tack för att ni tipsade om det.

Där intogs helgens första ”riktiga” glas bubbel med solen  i ögonen. Lyckligt som tusan!

Sedan följde en solnedgång och en supertrött tjej som slockande på båten på vägen hem.

Nu är mitt enda mål att försöka kunna ta mig fram på jobbet i veckan, haha! Stel som en pinne och kramper lite här och där. Men vet ni vad? Det var SÅ värt det. Till alla er stjärnor som sprang Stockholm marathon i går vill jag bara säga – fy fan vad grymma ni är.

Nu börjar vi ladda inför nästa!

Kram