Jag är väl medveten om att jag vaknade upp rätt så sliten där på söndagsmorgonen – efter galen fest fram till 05-snåret efter den (utan konkurrens) lyckligaste dagen i mitt liv. Efter fyra intensiva dagar fullproppade med aktiviteter tillsammans med min blivande man och våra gäster var såklart tröttheten helt naturlig och minst sagt väntad. Men att vara trött är en sak. Mentalt utmattad en annan. Fysiskt sjuk en tredje.

Tomhetskänslan efter bröllopet kom krypandes redan på eftermiddagen när vi satte oss i bilen på väg mot Paris. Var allt det underbara vi precis fått uppleva helt plötsligt över nu? Vi ville både tillbaka till de sagolika dagarna i Betagne – men hade nu annat att tänka på. Två dagar med 30 000 steg runt om i Frankrikes huvudstad väntade.

På onsdagen var jag tillbaka på jobbet. Som vanligt ställde jag mitt alarm på 05:30 och satt på jobbet innan 07:00. Vilket är ungefär 1,5 timme innan de flesta kommer in på kontoret. Inte ens första morgonen tillbaka i verkligheten valde jag att ta lite ”sovmorgon”.

Allt var som vanligt på kontoret förutom att jag kände en trötthet jag inte känt tidigare. En sort som lamslog hela min kropp och gjorde att jag inte ens orkade gå och sätta på första kannan kaffe. Kanske borde jag sett det som en varningsklocka, men där och då såg jag mest bara fram emot att träffa mitt grymma team igen. Mina fina tjejer som jag såklart saknat under veckan då jag varit ledig.

Dagen gick i ett långsamt men samtidigt skyhögt tempo och jag kände mig som i en bubbla. 352 mail skulle gås igenom och svaras på och sedan minns jag knappt något mer innan jag började känna av en kraftig puls och ett hårt tryck mot vänstra bröstet. På vägen hem i bilen efter jobbet började pulsen slå ännu hårdare. Hjärtat värkte då så mycket att jag fick hålla handen hårt emot det för att stå ut. Det, medan jag körde bilen och hade min bästa vän på högtalaren på mobilen.

Tre gånger fick jag lov att köra av vägen för att jag på riktigt trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt. Fullkomligt livrädd med tårarna tryckandes. Min bästa vän (en av tärnorna på mitt bröllop) Antonia försökte lugna mig när jag plötsligt känner att jag behöver spy. Ut (i en take away-mugg i bilen) kommer mest bara galla då jag har haft svårt att äta under dagen.

Undrar för mig själv om bröllopet, all planering, alla sena kvällar, alla tidiga morgnar, allt ansvar, all oro + allt fix och trix gjort mig sjuk?

I dag mår jag bättre, men är fortfarande som i en bubbla. Jag söker verkligen inte efter sympati efter att ha fått uppleva den häftigaste veckan i hela mitt liv, men vill slå ett slag för hur roliga saker också kan tära hårt på en – när det kommer för mycket på en och samma gång. Om hur en kan känna efter en storslagen händelse som ett bröllop – och framförallt hur det har varit för mig.

Jag har för första helgen på evigheter inga som helst planer från fredag – söndag förutom att VILA. Ligga raklång i sängen och sträck-kolla serier (gärna med en stor skål lösgodis). Det ska jag göra tillsammans med min älskade man. <3