Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Vi måste prata mer om döden

Det har inte gått många minuter utan att jag tänkt på döden under det senaste dygnet.

Att välja att skriva om ett dödsfall så här på en blogg kan i Sverige kännas som en konstig och till och med ytlig grej att göra. Här tar vi knappt med barnen på begravningar och pratar om döden på ett väldigt konstigt sätt – som om någon bara ”somnat in” och tagit en lång vila.

I Sverige känns döden nästan fult att ta upp i sociala sammanhang. Något man bara inte gör. Dödsfall och förluster kan man gråta över hemma bakom stängda dörrar, och prata om tillsammans med ens allra närmaste.

Döden är väldigt frånvarande i vårt samhälle på ett väldigt märkligt sätt… I många länder jag bott i, bland annat Nya Zeeland är det helt annorlunda – vilket känns så mycket sundare. Där ger man livet och döden ungefär lika mycket uppmärksamhet, vilket borde vara helt naturligt med tanke på hur centrala de båda motpolerna är i allas våra liv.

Jag är helt säker på att döden gör alla drabbade så mycket ondare på grund av att de allra flesta känner att det inte går att prata om det som hänt efteråt. I alla fall inte på ett värdigt sätt, utan att man både ska känna skuld och skam för att man ”drar ner stämningen”.

Har det dessutom gått några månader, så måste ju sorgen ändå ha lagt sig? Då slutar frågorna om ”hur det är” att dyka upp och omgivningen antar att det allra ondaste i hjärtat måste ha gått över och ebbat ut. Precis som ett sår som med tiden läker. Bara det att sorg inte fungerar så – inte alls för de flesta. Och viktigast – helt olika för alla.

De flesta av oss vet hur viktigt det är att låta känslor få ta plats, att inte stänga inne och begrava. Trots det ska vi inte prata om det som får oss att känna allra mest i livet. Varför kan vi inte bara ge döden lite mer utrymme att få finnas med där den som sörjer behöver?

Och vi ta vårt ansvar som medmänniskor genom att visa att vi finns där, och att det inte alls är konstigt att gråta på jobbet, träningen eller par-middagen. Att alla känslor är helt okej att känna under sorg – och att vi bara är ett samtal bort.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Mode

    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!