Amsterdam, Paris, Lissabon och Stockholms maraton har jag checkat av under det senaste året. Lika stolt som förvånad blir jag fortfarande varje gång jag får syn på mina medaljer i garderoben där de hänger på en ståtlig och högst synlig plats som jag passerar varje dag. Hur kan något som för ett år sedan var så främmande idag kännas så naturligt? Ja, det är så fascinerande tycker jag.

Många har frågat vilket som blir mitt femte maratonlopp. Swiss Alpine vore en dröm, men det finns såklart många maror som vore minst lika drömmiga att få springa och jag blir helt exalterad bara av tanken. Ändå har jag bestämt mig för att inte boka in någon femte mara… Hur sugen jag än är.Sedan mitt senaste maratonlopp i Lissabon i mitten av oktober har jag låtit kroppen vila och bara checkat av kortare och lugnare träningspass.

Jag har tvingat mig själv att lyssna till kroppens signaler som både varit fysiska och psykiska. Det har varit tydligt att min kropp velat ha en jäkla break från alla måsten – vilket jag för en gång skull varit klok nog att ge den.

Med medaljen i handen efter mitt senaste maratonlopp i Lissabon i oktober. 

Att träna är oerhört viktigt för mitt välmående men något som är ännu viktigare är att ha en kropp och ett sinne som mår bra idag – och gärna i många, många år framöver. Jag tror inte på att tvinga kroppen till en massa saker – utan att lära känna den och verkligen lyssna på dess signaler.

Just därför kommer jag inte boka in min femte mara just nu och det känns faktiskt helt okej.