Cassandra Brunstedt

Jag är sjukt glad i pizza och äter det i alla fall en gång i veckan. Beställer pizza från pizzeria kanske en gång om året så ni kan ju räkna ut hur ofta vi gör den hemma själv. Inte nog med att det är godare så är det billigare och bra mycket festligare. Det går dessutom minst lika snabbt. I alla fall om du gör min specialare – på färsk smördegsbotten som man köper färdig i butik.

I dag slängde jag ihop denna dröm medan mannen gick ner till källaren och hämtade två öl (carpe diem osv)! 😉

Toppade dagens pizza med västerbottenost, finhackad vitlök (bästa i världen att slänga på pizzan om du inte testat tidigare) samt rödlök, några coctailtomater (ingen tomatpuré) samt oregano.

När pizzan kom ut från ugnen blev den toppad med ännu mer mozzarella samt serranoskinka.

Riktigt festlig måltid. Pizzasåsen dagen till ära blev min hemgjorda aioli som tar ett par minuter att sno ihop. Receptet på den hittar du här >> 

Så smarrigt med västerbottenost på pizza bianco. Den smakar mycket mer än vanlig riven pizzaost tycker jag.

Vill du testa att slänga ihop en smördegspizza a la MIG så kommer receptet här.

Du behöver: 

Färsk smördegsrulle

Västerbottenost

Mozzarella

2 vitlöksklyftor

Coctailtomater

Rödlök

Serranoskinka

Oregano

Gör så här: 

Sätt ugnen på 250 grader.

Rulla ut den färska smördegsplattan (finns i kyldisk på de flesta matvarubutikerna) och lägg på bakplåtsklädd form.

Täck botten med en massa ost.

Strö finhackad vitlök och oregano över osten.

Toppa med det du gillar (på denna variant hade jag coctailtomat och rödlök, sist mozzarella och serranoskinka när du tagit ut pizzan från ungen)

Grädda tills pizzan fått fin färg och krispiga kanter – ca 15 minuter.

Servera direkt!

PS! Brukar säga att jag ”uppfann” smördegspizzan men vet faktiskt inte om det är sant, haha. Jaja, gott är det!

Kram

Sveriges nationaldag till ära bjuder jag på ett galet gott recept på jordnötsfudge som jag slängde ihop i morse, som vi ska snaska på ikväll framför en film tänkte jag.

Egentligen skulle vi åkt ut med båten i dag men då vädret inte bjuder på någon vidare värme blev det en ”arbetsdag” hemma i trädgården istället. Klippt gräset, rensat lite ogräs i rabatter osv. Rätt rogivande det med faktiskt.

Jaja, nu till det här genialiska receptet på fudge på fem minuter.

Du behöver jordnötssmör, honung (eller sirap om du vill ha veganskt godis), vaniljextrakt och kokosolja.

Koka upp alltsammans på svag värme (de ska bara blandas samman) och häll sedan över i form. Ställ formen i frysen tills de stelnat. Tar vanligtvis ca 30 minuter.

Voila! Jordnötsfudge. 😀

Direkt när de var klara tog vi en microfika nere i båthuset.

Plockade lite blommor i morse på morgonpromenaden som fick stå för sommarkänslan.

Älskar lupiner – så vackra!

Drog på mig en klänning för chansen till en härlig sommarbild, haha! Blev väl sådär. Ser ju lite småkallt och ruggigt ut i bakgrunden. Nu får vi verkligen hålla tummarna för att värmen kommer tillbaka.

Här kommer receptet!

Du behöver: 

200 g jordnötssmör (jag brukar ta med crunch i)

2 msk honung (eller sirap för veganska fudge)

1,5 msk kokosolja

1/2 tsk vaniljextrakt

Topping:

Flingsalt

Gör så här:

1. Lägg ner alla ingredienser utom saltet i en kastrull och värm alltsammans under svag värme tills det blandats samman.

2. Häll över smeten på bakplåtsklädd form och ställ in i frysen.

3. Ta fram när fudgen stelnat helt och skär i bitar.

4. Förvara kylt till du serverar dem!

TIPS! Supergoda att ta direkt från frysen.

Ha en härligt 6 juni och njut av ledigheten. Det ska jag göra.

Kram

Krämig glass fullproppad med bär är galet gott, enkelt och svalkande. Jag gör nio gånger av tio min pinnglass hemma och slås varje gång av hur enkelt det är och hur snabbt det går att få frysen full av goda glasspinnar.

Här bjuder jag på mitt allra bästa recept som går att fylla med färska eller frysta bär (eller någon annan smaksättning som man gillar eller har hemma).

Serverade dessa vid poolkanten under en stekande het dag, vilket var väldigt poppis! Gillar att fylla mina bärglassar med blåbär, blandade bär eller hallon. Så gott!

Vill du toppa dem med ytterligare smaksättning så som nötter, nutella eller kolasås så går det fint att ringla på!

Du behöver:

5 dl vispad grädde

1 burk kondenserad mjölk

1 vaniljstång

3 dl valfria bär (färska eller frysta)

Andra smaksättningar om du inte gillar bärglass: Krossad choklad, nötter, nutella eller essence.

Gör så här:

1. Vispa grädde hårt med elvisp.

2. Blanda samman vispad grädde med kondenserad mjölk i en bunke.

3. Skrapa ur kärnorna från vaniljstång och rör ner dem i smeten. Samma sak med bären/smaksättningen.

4. Häll över glassen i plastbytta eller glassform och frys i 3-4 timmar (tills den stelnat helt) innan du serverar.

Tips! Rör gärna om någon gång under frystiden för att glassen ska frysa jämt.

Lycka till och ha en fin kväll!

Hej vänner!

Vilken helg det varit. Jag går rakt in på Stockholm marathon som jag sprang i går, den 2 juni. Jag anmälde mig till loppet väldigt sent. Två dagar innan fick jag tag i en startplats faktiskt. Jag hade velat ett tag om jag skulle springa eller inte men mest dragit åt att jag inte skulle göra det.

Jag sprang min första mara någonsin för mindre än åtta månader sedan, i Amsterdam den 15 oktober 2017. Strax innan mitt första maratonlopp hade jag precis fyllt 30 och börjat fundera aningen mer än vanligt kring livet, meningen med det – men också drömmar och mål. Jag hakade upp mig på att det är så mycket som man säger (och tänker för den delen) att man ska göra någon gång i livet, men som man aldrig gör…

En väldigt märklig sak hade hänt bara ett år innan. Något som för mig blev sparken i baken jag behövde där och då för att ta tag i min dröm.

För ungefär ett år sedan gick jag och en kollega på en sk ”storseans” som en kul grej efter jobbet. Efter ett föredrag om diverse andligt fluff, som inte riktigt berörde mig som jag hoppats skulle mediet slutligen bjussa på några snabba ”hälsningar från andra sidan”. Nice tänkte nog många, låt oss bara gå hem tänkte jag. Vi satt ungefär mitt i smeten (i ett hav av ca 200 personer) när mediet plötsligt pekade på mig (och bokstavligt talat dök ner i publiken med bestämda steg mot oss…)! Ehh, liiite pinsamt tänkte jag. Skulle bli lagom stelt när mediet ”hälsade” från en gammal avlägsen släkting jag inte alls kände till. Well, reglerna var enkla: Jag fick inte svara på något – bara lyssna! Mediet började med att säga att det snart är tio år sedan Hon lämnade jordelivet. Att han kände ”spring i benen” och fick en stark impuls att ge sig ut på en löptur. Jag och kollegan fnissade lite. För lustigt nog hade jag bara några månader innan berättat om min moster som med bara två månader kvar till New York marathon plötsligt dog – från ena dagen till den andra – på grund av dold cancer. Mediet fortsätter att berätta detaljer om min moster och hennes märkliga död ingen hade kunna gissa sig till. Han beskriver inte bara henne som person utan även det originella utseendet – på pricka (glömde inte ens hatten)! Ungefär här börjar mitt fniss bytas ut mot allvar och efter vad som känns som femton minuters personporträtt säger han ”Hon hälsar förresten att du visst klarar det”. Klarar vad tänker jag som självklart inte berättat (för många utanför familjen) om att jag också hade en dröm om en mara. ”Hon hälsar att hon kommer att springa med dig på maran, vid varje steg.” När man tio år efter sin egen död gör sig besväret att peppa sin systerdotter till att betala för att springa 42 km är man helt klart värd lite cred. I dag springer jag för dig Monica ❤ #amsterdammarathon

Ett inlägg delat av Cassandra Lundgren (@cassandra.lundgren) 15 Okt 2017 kl. 12:23 PDT

Och vad jag har min moster Monia att tacka, min första mara blev nämligen starten på en resa jag aldrig vill ska ta slut.

I går stod jag, mindre än åtta månader senare återigen på startlinjen – men då med min tredje mara framför mig! Det pirrade härligt i magen och jag kände mig stark. Det hade varnats oerhört mycket för värmebölja och jag hade själv skrivit en artikel om hur man bäst laddar upp för ett långdistanslopp i värme >> men trots vana var det tungt att ta sig fram…

Jag brukar vanligtvis ha kompressionsstrumpor när jag springer långt men valde korta modeller på grund av värmen. Tyvärr var de aningen för korta vilket gjorde att skona låg mot huden utan strumpa i mellan på ett par ställen. Det blev snabbt stora köttsår till skav som snabbt blev rätt outhärdligt. Jag hade heller inte räknat med så mycket backar eller SÅ långa köer till varje vattenkontroll. Men jag gick i mål!

Med tårar i ögonen. Med Monicas kraft i banen (det var den tanken som fick mig att fortsätta framåt i alla fall). Oj, vad stolt jag var över mig själv när jag spurtade in på Stadion. Över det faktum att jag återigen bevisade för mig själv (för alla andra är helt oviktigt) att jag är en sån som fortsätter, som kämpar ända in i kaklet om det behövs.

Min tredje mara blev min bästa prestation hittills då det helt klart var min största utmaning. Och om jag vill springa en mara snart igen? Självklart! 😉

Efter maran på 42 195 kilometer hoppade jag på båten som stod parkerad i stan där mitt livs bästa supporter väntade med diverse godsaker som jag älskar. Krister och våra vänner Svante och Sofia hejade på mig på flera ställen längs med banan vilket verkligen var en boost som jag behövde, TACK för det!

Älskar att jag håller medaljen fel väg på bilden ovan, det där är ju såklart baksidan. Jaja, har inte hunnit tagit någon ny. 😉

Ser inte särskilt tungt ut på bilden va? Det var det. Kroppen värkte precis överallt. Skavsåren ville inte sluta blöda och jag var helt slut i huvudet (solstingslut). Fick dricka alkoholfritt bubbel och vatten innan jag ens fick i mig något ätbart. Här satte vi i alla fall kurs mot Vaxholm där natten skulle spenderas för att fira maran.

I lördags blev det burgare på Hamnkrogen, men det var inte något i jämförelse med kakbuffen som vi hittade till idag. La ut en förfrågan på Instagram om det fanns någonting vi inte fick missa i Vaxholm och fick flera svar om att vi skulle besöka Hembygdsgårdens cafe, vilket vi gjorde.

Bilden säger väl egentligen mer än tusen ord men herregud vilken idyllisk dröm det var.Allt fikabröd görs på plats i en liten pittoresk bagarstuga och gästerna sitter i den lummiga trädgården vid havet. Tusen tack för att ni tipsade om det.

Där intogs helgens första ”riktiga” glas bubbel med solen  i ögonen. Lyckligt som tusan!

Sedan följde en solnedgång och en supertrött tjej som slockande på båten på vägen hem.

Nu är mitt enda mål att försöka kunna ta mig fram på jobbet i veckan, haha! Stel som en pinne och kramper lite här och där. Men vet ni vad? Det var SÅ värt det. Till alla er stjärnor som sprang Stockholm marathon i går vill jag bara säga – fy fan vad grymma ni är.

Nu börjar vi ladda inför nästa!

Kram