Cassandra Brunstedt

I dag har vi varit i stort behov av att aktivera oss för att skingra tankarna, och därmed arbetat på tomten. Klippt gräs, rensat rabatter och gjort fint inför nästa helg då båda våra familjer och många av våra grannar är inbjudna till oss på middag.

Vi bestämde oss även för att göra något av alla äpplen – och femton minuter senare hade vi alla korgar fulla.

Som tur är har vi ett fint musteri i närheten – nämligen Rosenhill på Ekerö.

Jag älskar stället och är där flera gånger varje sommar.

Väl hemma igen lutade vi oss tillbaka på altanen med färskpressad äppelmust.

I morse ställde jag även till med en chokladbollsbak. Varför krångla till det med en massa avancerade bakverk när det enda man alltid ändå vill ha (mest av allt) är kylskåpskalla chokladbollar?

En liten fikastund kan verkligen göra mycket för själen. Glöm inte det. 

Just nu ligger solen varm på baksidan av huset och det måste i alla fall vara runt 20 grader.

Här kommer mitt bästa chokladbollsrecept!

Ca 30 stycken stora chokladbollar:

200 g smör
2 dl socker
8 msk kakao
6 dl havregryn
2 msk vaniljsocker
1/2 dl kallt kaffe

Kokos till garnering

Smält smöret i kastrull och bryn det något (då får chokladbollarna en nötigare smak)

Rör ihop alla torra ingredienser i en bunke och häll sedan ner smöret och det kalla kaffet. Blanda samman smeten och ställe sedan bunken i kylen ca 30-40 minuter tills den blivit fastare.

Rulla till rätt så stora bollar (det gillar jag iaf) och garnera med kokosflingor.

Förvara i kylskåpet och njut när suget faller in.

Lycka till!

Det har inte gått många minuter utan att jag tänkt på döden under det senaste dygnet.

Att välja att skriva om ett dödsfall så här på en blogg kan i Sverige kännas som en konstig och till och med ytlig grej att göra. Här tar vi knappt med barnen på begravningar och pratar om döden på ett väldigt konstigt sätt – som om någon bara ”somnat in” och tagit en lång vila.

I Sverige känns döden nästan fult att ta upp i sociala sammanhang. Något man bara inte gör. Dödsfall och förluster kan man gråta över hemma bakom stängda dörrar, och prata om tillsammans med ens allra närmaste.

Döden är väldigt frånvarande i vårt samhälle på ett väldigt märkligt sätt… I många länder jag bott i, bland annat Nya Zeeland är det helt annorlunda – vilket känns så mycket sundare. Där ger man livet och döden ungefär lika mycket uppmärksamhet, vilket borde vara helt naturligt med tanke på hur centrala de båda motpolerna är i allas våra liv.

Jag är helt säker på att döden gör alla drabbade så mycket ondare på grund av att de allra flesta känner att det inte går att prata om det som hänt efteråt. I alla fall inte på ett värdigt sätt, utan att man både ska känna skuld och skam för att man ”drar ner stämningen”.

Har det dessutom gått några månader, så måste ju sorgen ändå ha lagt sig? Då slutar frågorna om ”hur det är” att dyka upp och omgivningen antar att det allra ondaste i hjärtat måste ha gått över och ebbat ut. Precis som ett sår som med tiden läker. Bara det att sorg inte fungerar så – inte alls för de flesta. Och viktigast – helt olika för alla.

De flesta av oss vet hur viktigt det är att låta känslor få ta plats, att inte stänga inne och begrava. Trots det ska vi inte prata om det som får oss att känna allra mest i livet. Varför kan vi inte bara ge döden lite mer utrymme att få finnas med där den som sörjer behöver?

Och vi ta vårt ansvar som medmänniskor genom att visa att vi finns där, och att det inte alls är konstigt att gråta på jobbet, träningen eller par-middagen. Att alla känslor är helt okej att känna under sorg – och att vi bara är ett samtal bort.

Och livets tvist uppenbarar sig är det alltid omöjligt att förstå… Att ta in. 

Jag gick upp i natt för att gå på toaletten och tittade snabbt in på mobilen där jag möttes av den fruktansvärda nyheten att en vän till oss mist livet efter en hemsk olycka.

Så många minnen vi har ifrån olika galna fester, tillställningar och midsomrar här hemma i huset. Så mycket skratt (så att det gör ont i magen) som du bjudit oss på genom åren…Hjärtat värker, tårarna rinner och det finns inga ord som passar in.

Alla tankar och ALL vår kärlek går till din fina, fina familj.

Det är lätt att bli sentimental när man gifter sig, men det var klappat och klart redan innan vi skickade ut inbjudningarna. Mamma skulle vara med i strålkastarljuset under de lyckligaste minuterna i mitt liv – på vägen mot min blivande man.

Jag var fem år gammal när jag och min bror snällt satte oss i bilen den där tidiga vårmorgonen. Utan gnäll och bråk – just den här gången… Våra liv skulle från och med det här ögonblicket förändras – vi visste då bara inte hur.

Vår vardag efter skilsmässan bestod av mig, min ett år äldre bror och vår hårt arbetande mamma. Jonglerandes två tuffa och rätt så underbetalda jobb. Numera bosatta i en hyreslägenhet i utkanten av den lilla staden.

Jag och min bror fick ofta följa med mamma på jobbet. Av den enkla anledningen att hon saknade barnvakt, och annars inte hade fått vardagen att gå ihop. Men på oss gick ingen nöd. Vi fick låna sparkcyklar som vi susade fram med längs korridorerna bland havet av sladdar (som egentligen var kablage till företaget Saabs alla fordon).

Att mamma var den starkaste personen i hela vida världen visste jag redan då. Hon visade tidigt att livet belönar handling och att allt går – bara man bestämmer sig.

Så kom dagen då mamma träffade en ny man – och vi blev en familj. Och även om det följde en tid då alla återigen fick anpassa sig till en ny familjekonstellation, var det underbart att få se mamma lycklig.

Sedan den dagen har de båda krattat vägen för oss numera tre barn. Jobbat och slitit för att kunna köpa ett fint hus som vi fått förmånen att växa upp i. Kämpat på för att både kunna betala alla räkningar varje månad – samt ta med familjen på semester då och då.

Framförallt har de överöst oss med kärlek och trygghet – och tidigt talat om för oss att vi kan bli och göra precis vad vi vill. Bara vi likt dem är beredda att kämpa för det.

Det är lätt att bli sentimental när man gifter sig, men det var klappat och klart redan innan vi skickade ut inbjudningarna. Mamma skulle vara med i strålkastarljuset under de lyckligaste minuterna i mitt liv – och det var hon.

Foto: Martina Lundborg 

Jag tänkte berätta om ett livshack som jag skulle påstå att alla redan vet om, men förvånansvärt få använder sig av i sin vardag.

Så här: Tänk om det fanns en juice du kunde dricka varje dag som kunde göra dig piggare, starkare, gladare, friskare samt mer fokuserad och stresstålig? Skulle du avvara en slant för att köpa och dricka den? Svaret hos de allra flesta är högst sannolikt JA(!)

Vet du vad? Den mirakeldrycken finns redan och kallas TRÄNING/FYSISK AKTIVITET och ger dig allt jag nämner ovan – i överflöd. Men det spelar ingen roll hur många studier som visar att träning förlänger våra liv och håller allt ifrån depression till hjärn och hjärt/kärlsjukdomar på avstånd. För ofta prioriterar vi ändå bort det med lättvindiga argument som ”jag har inte tid”… För har du på riktigt inte tid att ta hand om din kropp och hälsa nu – så behöver du högst troligt skapa tid för sjukdom längre fram.

Exempel ur verkliga livet. En natt med dålig sömn och jag är rätt förstörd. Två till tre dåliga nätter och jag har svårt att fungera. Så är det för många människor men samma sak gäller för fysisk aktivitet då det är (och alltid varit) lika naturligt för oss som att sova.

Mitt livshack när det kommer till träning är morgon eller lunchpass (främst lunch) och gör att jag alltid har kvällarna fria för annat. Vad som passar bäst för dig måste du prova dig fram till.

Och glöm inte att ALL fysisk akvariet räknas. Cykeln till jobbet, promenaden till vännen och svettiga 15-minuterspasset när du får en lucka i schemat. Jag tränar oftast väldigt korta men intensiva pass när jag inte springer och min kropp älskar det. Att få upp pulsen varje dag är mitt mål och det kan vissa dagar vara 20 armhävningar innan jag går och lägger mig.

Och innan du går vidare i livet (dvs lämnar min blogg) vill jag dela med mig av ett GRYMT lästips inom ämnet. Nämligen Hjärnstark av läkaren Anders Hansen som du klickar hem för 59 kronor här >> Vilket är väl investerade slantar som definitivt kommer att få dig att vilja röra på dig mer.

Bilden togs under lunchträningen i förrgår men fint träningsset från Svea och favoritskorna från Adidas. 

Lycka till kompis!