Hej vänner!

Hoppas ni mår bra? Jag mår helt ok. I helgen var det dock väldigt glatt då jag ställde till med födelsedagsfest för familj, släkt och grannar hemma i huset.

Vi blev ca 30 pers i lördags och temat var franskt (som en förlängning på bröllopet).

Mycket för att vi hade kvar en massa franska viner och samtidigt ville visa bilder, klipp etc från bröllopet för våra grannar som inte var på plats i Bretagne.

Min numera man, som alltid ställer upp och hjälper till med allt möjligt inför alla mina kalas (jag har några stycken varje år). Som inte alls är lika glad som mig i att bjuda hem en massa folk, men som alltid fixar och trixar för att allt ska bli precis så som jag vill ha det.

Det är kärlek det. 

Ser somrigt ut på bilderna men det blåste rätt kallt alltså. Egentligen skulle vi hålla till nere på bryggan och ha all mat i båthuset, men det fick bli kalas inomhus istället. Med fördrink på altanen. Jag var nog den enda som skuttade runt i klänning – utan jacka, haha!

Hade dukat upp en massa charkuterier med bakade surdegsbaguetter samt röror som jag serverade med iskall champagne.

Efter välkomstminglet blev det cheesecake och tårta + ännu mer champagne. En fest helt i min smak med andra ord. Och ja, det står ”just married” på tårtan vilket såklart stämmer. Ca tre veckor som gifta i lördags. 😉

Till middag blev det boeuf bourgogne (recept kommer) med potatis, baguette, aioli och en massa franskt rödpang. SVINgott och mysigt blev det i kombination med en massa tända ljus och härligt sällskap.

Men nu till det viktigaste, rubriken. Jag gillar att ge presenter mycket mer än att få. Men i år fick jag den bästa någonsin. Nämligen en startplats på Lissabon Maraton den 14 oktober – alltså om mindre än TVÅ veckor (iiiihh).

Är väldigt spontan som person och älskar den här typen av överraskningar. Så mina vänner, jag hinner alltså checka av fyra maraton under loppet av ett år – med en dag till godo. 😀 Ja, fyy vad kul det här ska bli!

Och har ni tips på restauranger, sevärdheter etc i Lissabon så dela med er.

Ibland känner jag att jag står och stampar, att ingenting kul händer och att livet bara går på rutin… Typisk svensk otacksam skulle man såklart också kunna säga. 😉

DÅ är det himla trevligt och behövligt att påminna sig själv om allt fantastiskt man faktiskt får äran (kan man säga så?) att få vara med om. Känner mig oerhört priviligerad och tacksam att få fylla 31 år. Inte nog med att alla inte får göra det så är jag frisk och kry. Är dessutom omringad av så fina människor. Som både ställer till med överraskningsfrukost, bjuder ut en på finlunch och skickar blombud till jobbet (som säger att man ska vara beredd på överraskningskväll från klockan 18:00)! 

Här tänkte jag lista höjdpunkter från året som passerat.

1. Livets 30-årsfest

Där vi hämtade alla gästerna på båt i stan och skeppade hem dem till Ekerö där det stod beach party på schemat med trerätters middag, paraplydrinkar och en MASSA fest.  Hade den roligaste kvällen i mitt liv!

2. Sprang mitt första maraton (och sedan två till)! 

Anmälde mig efter många om och men till min första mara som jag sedan sprang i Amsterdam i oktober 2017 vilket blev startskottet för en helt ny värld. Jag fann verkligen mig själv i långdistanslöpningen och håller as we speak på att boka in mitt fjärde lopp.

3. Bjöd med mamma till alperna 

Trots att hon aldrig hade stått på ett par skidor. Skämde bort henne med en mor och dotter-resa (vilket vi aldrig gjort tidigare) och hade de mysigaste dagarna någonsin. Ler bara av tanken på vår vecka i italienska Cervinia.

4. Besteg mitt livs första berg – Mount Kenya 

Fem nätter och sex dagar (varav tre nätter helt ensam på berget efter att Krister ha blivit höjdsjuk) krävdes för att nå toppen av Mount Kenya. Allt slit (och alla tårar) var då SÅ värt det och jag fick definitivt blodad tand. Fler berg ska bestigas i livet!

5. Åkte på mitt livs första safari

Och såg precis ALLA djur jag alltid drömt om. Bodde i tält och var ett med naturen under fem oförglömliga dagar.

6. Fick nytt jobb som ”Head Of Content” på Metro Media House

Fick en ny utmaning på jobbet som fick det att pirra i magen av förväntan att komma tillbaka till jobbet efter julledigheten.

7. Förlovade mig 

Min älskade kille sedan åtta år gick ner på knä efter en oförglömlig rundresa i Afrika som avslutades i Zanzibar, Tanzania. Vi bestämde genast datum för det kommande bröllopet. I september skulle vi gifta oss(!)

8. Upplevde Stockholms skärgård 

Tog kustskepparexamen och cruisade runt i skärgården och upplevde den ena pittoreska ön efter den andra.

9. Besökte Åland med bästa vännerna

Hade tidernas bästa vecka tillsammans med världens bästa vänner på Åland där vi åkte runt och upplevde den finska skärgården. Varje dag stod det en ny ö på schemat och vi hade verkligen livets dagar tillsammans.

 9. GIFTE MIG med mitt livs kärlek 

Lyckan var obeskrivlig och är det fortfarande, tre veckor efter de bästa dagarna i mitt liv – omringad av alla våra nära och kära i ett soligt Bretagne. I fyra dagar fick vi njuta av kärleken tillsammans och det glömmer jag aldrig.

Började dessutom blogga här på Metro Mode! Ja, blir året 31 i närheten av det året jag precis checkat av så blir jag mer än nöjd.

SÅ TUSEN TACK alla inblandade för allt ni dagligen ger mig. Tack även till livet för allt fint jag faktiskt får äran att vara med om. 

PUSS och kram

Det har inte gått många minuter utan att jag tänkt på döden under det senaste dygnet.

Att välja att skriva om ett dödsfall så här på en blogg kan i Sverige kännas som en konstig och till och med ytlig grej att göra. Här tar vi knappt med barnen på begravningar och pratar om döden på ett väldigt konstigt sätt – som om någon bara ”somnat in” och tagit en lång vila.

I Sverige känns döden nästan fult att ta upp i sociala sammanhang. Något man bara inte gör. Dödsfall och förluster kan man gråta över hemma bakom stängda dörrar, och prata om tillsammans med ens allra närmaste.

Döden är väldigt frånvarande i vårt samhälle på ett väldigt märkligt sätt… I många länder jag bott i, bland annat Nya Zeeland är det helt annorlunda – vilket känns så mycket sundare. Där ger man livet och döden ungefär lika mycket uppmärksamhet, vilket borde vara helt naturligt med tanke på hur centrala de båda motpolerna är i allas våra liv.

Jag är helt säker på att döden gör alla drabbade så mycket ondare på grund av att de allra flesta känner att det inte går att prata om det som hänt efteråt. I alla fall inte på ett värdigt sätt, utan att man både ska känna skuld och skam för att man ”drar ner stämningen”.

Har det dessutom gått några månader, så måste ju sorgen ändå ha lagt sig? Då slutar frågorna om ”hur det är” att dyka upp och omgivningen antar att det allra ondaste i hjärtat måste ha gått över och ebbat ut. Precis som ett sår som med tiden läker. Bara det att sorg inte fungerar så – inte alls för de flesta. Och viktigast – helt olika för alla.

De flesta av oss vet hur viktigt det är att låta känslor få ta plats, att inte stänga inne och begrava. Trots det ska vi inte prata om det som får oss att känna allra mest i livet. Varför kan vi inte bara ge döden lite mer utrymme att få finnas med där den som sörjer behöver?

Och vi ta vårt ansvar som medmänniskor genom att visa att vi finns där, och att det inte alls är konstigt att gråta på jobbet, träningen eller par-middagen. Att alla känslor är helt okej att känna under sorg – och att vi bara är ett samtal bort.

Och livets tvist uppenbarar sig är det alltid omöjligt att förstå… Att ta in. 

Jag gick upp i natt för att gå på toaletten och tittade snabbt in på mobilen där jag möttes av den fruktansvärda nyheten att en vän till oss mist livet efter en hemsk olycka.

Så många minnen vi har ifrån olika galna fester, tillställningar och midsomrar här hemma i huset. Så mycket skratt (så att det gör ont i magen) som du bjudit oss på genom åren…Hjärtat värker, tårarna rinner och det finns inga ord som passar in.

Alla tankar och ALL vår kärlek går till din fina, fina familj.

Kom på att jag ännu inte visat upp min vigselring, så here you go! 😀

Ville komplettera min rätt så maffiga förlovningsring med någonting enkelt (men ändå glittrande) hehe. Valet föll på en väldigt smal vigselring med diamanter som täcker tre fjärdedelar av ringen. Vigselringen är också i gult guld och detta känns som en oslagbar kombo jag aldrig kommer att ledsna på – och som passar till allt.

Var länge inne på en mer spektakulär vigselring men är glad att jag inte valde det. Det hade känts lite ”för mycket” för min smak (bär typ aldrig smycken förutom ett halsband i övrigt). Men till min Longines-klocka i svart läder och guld blir detta en kombination jag förhoppningsvis vill bära hela livet.

Blir fortfarande helt lycklig i själen bara jag kollar ner på min hand och jag tror och hoppas att den känslan kommer hålla i sig länge – länge!

Jaja, nu ska jag storstäda huset och sedan garderoben med en eller två poddavsnitt av Framgångspodden i öronen. Har nämligen några avsnitt av lyssna i kapp. Grymt tips för dig som inte redan lyssnar.

Kram och hej